”Niklas Andersson”, säger en röst i mig. ”Men Niklas Andersson då?”. Jag är naturligtvis präglad av det tidiga 00-talet. Jag var tio år vid SM-guldet 2003 och följaktligen tolv år när det återigen firades 2005. Då var det Niklas Andersson som var definitionen av Frölunda och det sätter givetvis sina spår. Denna magiker på isen som gjorde allt. Gentlemannen som kunde bli fly förbannad. Som ställde krav och ledde laget till guld. Joel Lundqvist var ju med redan då, dessutom en profil som en del av Dagis/Dragkedjan. Men han var ju inte Niklas.
Men det är såklart inget snack. Joel Lundqvist är den största spelaren genom alla tider i Frölunda Hockey Club. Niklas Andersson skulle jag vilja beskriva som själen, som eleganten. Joel Lundqvist är hjärtat, det evigt bultande. Kraftverket som driver allt framåt. Kaptenen och krigaren som alltid ställt sig först i ledet, redo att göra allt för vår förening. Varje era har sin eller sina profiler. Rune Johansson, ”Sura-Pelle” Pettersson och Lars-Eric Lundvall, ”Blixten” Henriksson, ”Bros”, Håkan Algotsson, Patric Carnbäck, Ronnie Sundin, nämnde Niklas Andersson. Alla har definierat Frölunda, varit bärande. Alla har vandrat upp stigar för nästa generation att följa. Men ingen har gjort det som Joel har gjort det. Det spår han har lagt kommer inte bara nästa generation att följa, men också generationen efter den och nästa på det och så vidare. Den standard Joel har satt kommer för alltid eka i katakomberna i Frölundaborg och Scandinavium. Detta dessutom i en tid där ishockeyn professionaliserats och pengarna flödar. En tid där lojalitet inte väger lika tungt som den gjorde förr. I denna tid hade Joel Lundqvist enkelt kunnat stanna några år till i Nordamerika. Kanske en sväng i Schweiz eller KHL för att tjäna stora pengar. Istället har han stannat och slagit alla klubbrekord han har kunnat slå. 1197 matcher, 266 mål, 415 assist, 681 poäng. Det är ohyggliga siffror som det ska till något oerhört för att någon ska kunna slå i framtiden.
Vi vet väl alla vid det här laget hur det började. Hur Joel tillsammans med Henrik besökte Scandinavium som knattar. Hur de bestämde sig för att de skulle spela där en dag. Starten i Järpens IF. En vända som ungdomsspelare i Rögle för att deras syster satsade på tennisen. Sedan landade de i Göteborg för ishockeygymnasiet och Frölunda HC. Kärleksrelationen mellan spelare och förening tog sin början i unga år och fick ta fart ordentligt 98/99. Det blev inte mer än två år hos juniorerna innan Joel fick börja spela mot seniorer men han hann med att både ösa in poäng och skjuta hem ett J20-guld. 01/02 tog han plats i A-laget på allvar, efter att ha ramlat på Juha Ikonen under den sista träningen inför säsongsstarten. Veteranen skadade sig så illa att han i princip inte spelade något mer den säsongen och Joel tog hans plats. Ytterligare fyra säsonger med Frölunda följde. Fyra säsonger där laget var på topp och tog två SM-guld samt var med i ytterligare en final.
Så lämnade Joel för äventyret i Nordamerika och allt rämnade för Frölunda. Under hans tre år i NHL och AHL slutade Frölunda nia, sexa och trea. Men framför allt präglades tiden av svängdörrar för såväl spelare som ledare. Tränare sparkades hejvilt. Stora stjärnor värvades för att sedan floppa. Trotjänare skickades ut. Niklas Andersson fanns kvar som en fast punkt, men runtom honom var det mest kaos. Ett kaos som fortsatte även när Joel kom hem och tog över som lagkapten efter just Niklas. Det hela fick sin kulmen säsongen 10/11 när Niklas Andersson i sin sista match för Frölunda räddade laget undan kvalseriespel med matchens enda mål, borta mot Luleå i den sista omgången. Sedan la han av. Sedan var det Joels lag.
Laget stabiliserade sig sedan under två säsonger innan Roger Rönnberg klev in, och det är här någonstans som Joel skulle börja att bli störst någonsin. Jag tror att om vi hade fått någon annan tränare, så hade vi inte sett på Joel på det sätt vi gör idag. Hade det blivit något av alla de ”gamla vanliga” namn som fanns i tränarpoolen, det pratades ett tag om inavel på den svenska tränarmarknaden där de bara bytte lag med varandra, så kunde Joel mycket väl ha lagt av för några säsonger sedan. Han hade aldrig lyft Le Mat som lagkapten. Aldrig nått tusen matcher. Aldrig pratats om i samma anda som de allra största. Imponerande karriär och lojalitet visst, men var han inte bättre innan han drog till Nordamerika? Roger har tvingat Joel att utvecklas, att jobba på sina svagheter, att bli bättre med åldern. Jag kommer aldrig få för mig att tvivla på Joels egna inre driv. Hitta ett sätt att alstra el från det och vi har löst energifrågan för all framtid. Men under Roger fick Joel inte fortsätta som tidigare. Roger kom med en ny spelidé, med nya krav på vad du som spelare måste klara av. Minns nu att Joel faktiskt hade det jobbigt de två första åren under Roger, men sedan tog det fart. Rejält med fart. Dubbla SM-guld. CHL-titlar. Guldkapten med Tre Kronor i VM. Kapten under OS. De tidigare nämnda klubbrekorden. Andra halvan, själva avslutningen på Joel karriär har varit magnifik. Hur många lyckas med det?
Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag de senaste två säsongerna har känt en viss irritation över honom. Att han inte är riktigt lika bra som tidigare kommer naturligt med åldern. Men varför har han inte självmant tagit en mindre roll? Accepterat att falla neråt i hierarkin och liksom släppa fram och guida de som ska ta över den dag vi inte längre har honom i laget. När lagets resultat dessutom stagnerat och han inte sett ut att hänga med har tanken verkligen varit att ”Varför ska han hålla på och hålla på? Det räcker nu!”. Men den här säsongen har han knäppt mig på näsan. Efter en trevande start växlade han verkligen upp och han går ut från sin ishockeykarriär med ryggen rak och huvudet högt. Han blir poängbäst hos oss, kanske når han 30 poäng, i sådana fall för nionde gången i karriären. Han kanske inte borde vara poängbäst hos oss, men det ligger på de andra spelarna och inte på honom. För en sista gång i karriären lyfter han sig, studsar tillbaka och blir bättre när man trott att det till slut varit slut för honom.
Åsikten att Joel ska in som assisterande tränare, sportchef och springpojke har jag sett florera. Jag håller med om det, men inte på en gång. För det första, låt mannen vila. Han har flängt hockeyvärlden runt i över 20 år. Låt honom landa i att han inte längre är ishockeyspelare. Låt honom njuta av att vara ledig nu. Låt honom spendera tid med familjen. Sedan kan han smyga igång lite. Gå på event, smila lite och skaka sponsorhänder. Ta några rundor på kontoret och känna sig för kring vad han faktiskt vill göra. Det är nog bra för spelargruppen med. Nya ledare ska kliva fram. Nya hierarkier sättas. Då kanske det är fördelaktigt att låta Joel vara därifrån ett, två, kanske tre år. Så kan han kliva in med ett utifrånperspektiv senare. Klart att vi ska ta vara på Joels kompetens och erfarenhet, men som sagt, låt mannen vila lite.
Den här texten kan tyckas lite tidig. Det är ju ”bara” den sista grundseriematchen på hemmais. Det kommer ett slutspel också. Men det är just ovissheten med slutspelet som får mig att skriva redan nu. Vi vandrar in i ett oklart slut. Slutet kommer att komma tvärt. Det kommer att bli hjärtskärande och det kommer att kännas för tidigt. Det kanske blir en åttondel och två matcher till. Det kanske blir maximala 24 matcher på vägen till ett avslutande SM-guld. Det kan stå 1-3 i matcher och vi vet inte om det avgörs i match fem på bortais någonstans i Sverige eller om vi får en match till hemma med Joel. Vi vet inte. Så jag tar tillfället i akt och plitar ner mina bokstäver redan nu. 1197 matcher kommer att bli 1198 matcher, vi vet att vi har en säker ”sista” ikväll. Slutspelet får bli en bonus att njuta utav.
Joel är älskad av publiken, av oss frölundaiter, av själva staden Göteborg. Han är fortfarande de ungas idol, ingen har klarat av att kliva fram och stjäla rampljuset från honom. Det är så mycket han har gjort för oss. Han har varit den konstant vi har lutat oss emot. Hur det än har gått, så har han varit där. Likt Atlas bär världen har han burit Frölunda. Redo att springa upp för Bragebacken en gång till. Redo att blocka ett skott till. Redo att dundra in en puck till. Redo att hålla oss alla i handen och leda oss igenom en oviss vinter till. Efter 19 säsonger (20 om man vill vara snäll), fyra SM-guld varav två som kapten, långt över 1000 spelade matcher och oförglömliga ögonblick och minnen många och kraftfulla nog för att räcka ett helt liv har jag bara en sak att säga.
Tack, Joel.
/Jonas