Den där stämningen

Oops I did it again, det borde vara en del av soundtracket när vi gör film över Mats Grauers tid som ordförande för Frölunda HC. För nu är han återigen ute och svingar om något som han inte riktigt verkar förstå sig på, supporterkultur och stämningen i Scandinavium. Som när han lite putslustigt pratade om att S84 gått för att titta på blåvitt, när de gick ut i protest. Eller som när man införde ett flaggförbud ifjol, trots att man inför säsongen på ett möte med supportergrupperna bestämt att viss flaggning under spel var okej (lösningen var mindre flaggor). Nu har han gått ut och talat sig varm om klapporna och tror att de ska rädda stämningen i vår arena, det är tyvärr att missa målet, ja att missa hela isen till och med.

Vad är det ens?

Vi får nog börja här, var är stämning? Vad menar vi med det? För stämning och vilken stämning du vill ha varierar, du vill ha en stämning på kontoret, en annan hemma med popcornen på fredagskvällen och en tredje i Kålleseum på matchdag.

Enligt min högst subjektiva åsikt ska det vara uppsluppen stämning i en arena. Folk ska komma taggade, nästan stissiga och sitta och studsa på sin plats. Man ska vara lika redo som spelarna att dundra ut på isen om hela gänget helt plötsligt skulle ligga däckade i magsjuka. Du ska kunna se vem som helst i ögonen och känna en tillhörighet, en gemenskap. När pucken väl släpps så ska allt det här få explodera. Publiken ska leva ut och leva med i det som händer på isen. Hämningarna ska släppa för dem som det gör det. Det ska vara lite stökigt. Det ska vara högljutt. Det ska vara brötigt. Ska vara okej, fördomsfritt att skrika ut all sin glädje, ilska och allt däremellan. Okvädningsord ska flyga över domare, motståndare och egna spelare. Det ska vara ett organiserat kaos. Du ska inte höra vad bänkgrannen säger, när det är som bäst och värst. Du ska gå hem med trasig hals och tinnitus.

Pappersarken

Så till klapporna. På förra årsmötet togs det ett beslut att avskaffa dem. Punkt. Att då som ordförande gå ut i media och propagera för att ta tillbaka dem luktar lite illa. Om du vill ta det med medlemmarna och lyfta frågan till nästa årsmöte, så gör det. Men vänta till då, gå inte ut och försök bygga opinion på det här viset. Det är respektlöst mot medlemmarna och årsmötesbeslutet, så bör inte en ordförande agera. Särskilt inte så här snabbt. Beslutet togs i somras, det har gått en halv säsong. Låt saker och ting sjunka in ordentligt och se vad det blir av det innan du ska in och pusha din egna agenda.

”Om man ser till vår publik ser ut så skulle vi absolut ha klappor och få en bättre stämning”, säger så herr ordförande till Rakapuckar. Det är något jag vill förneka å det starkaste. Jag tycker mer att vi ska se det så här: klapporna är en ljudkälla. Precis som dina händer är, som din röst, som en vuvuzela eller för all del din röv. Med allt kan du skapa ljud som du sedan kan använda till att bygga stämning (imponerande om du gör det med röven). Och visst låter klapporna högre än om du bara klappar med dina händer, men högre ljud i sig betyder inte automatiskt bättre stämning. Så länge publiken inte engagerar sig på allvar spelar det ingen roll hur högt det låter. För låter det bara i tio, kanske 20 sekunder efter att make some noice stängt av, då är det ingen stämning att skriva hem om. Det kan vara tusen decibel, det är inte stämning ändå. Mats Grauers verkar ha förvirrat just ljud med stämning, det visar på oförståelse om situationen. Som att sätta ett plåster på ett benbrott.

Engagemanget

Själva engagemanget då, för det är ju där det brister. Varför bryr sig inte tillräckligt många för att spontant brista ut långa haranger om domarens ofantligt dåliga spelkänsla eller att på egen hand dra igång en ramsa från sittplats? Det är väl själva miljonfrågan och det är nog ingen som sitter på den perfekta lösningen.

”Om man ser till hur vår publik ser ut”, säger Grauers. Varför ser den ut så då? Vad kan vi göra annorlunda för att ha en publik som faktiskt bryr sig? Eller få den som är på plats att engagera sig mer? Börja nysta i de frågorna istället, jobba för en levande publik istället. Det ska ju finnas en sektion som är ”levande sittplats” numera. Men jag kan inte påstå att jag har sett föreningen kommunicera det, någonsin. Sedan har biljettpriserna gått upp rejält. För ungefär tio år sedan åkte de på en stor höjning och har sedan successivt ökat. Nu efter pandemin kom den största höjningen sedan just den stora för tio år sedan, vilken fingertoppskänsla. Med högre priser kommer du att slå ut vissa socioekonomiska grupper, och för att vara lite krass och stereotyp har jag hellre tio brötiga gubbar från Volvo än 50 kontorsnissar på läktaren, om ni förstår hur jag tänker.

Sedan är jag personligen rädd att vi passiviserar publiken med allt detta mojs som ska upp på jumbotronen. Kisscam (min take på det påfundet här). Candycam. Make some noice. EEEEOOOOO efter mål. När publiken ständigt matas med saker att lyssna på och titta på flyttas deras fokus från själva idrotten och från sina egna känslor. Du hinner inte skrika ut något för att det helt plötsligt kommer dunkadunka hur högtalarsystemet och dödar all begynnande stämning. I Linköping har de valt att helt skrota musik under matcherna för att låta publiken sköta stämningen, och de har faktiskt sett en förbättring där. I Linköping(!).

Man ska vara försiktig med att recensera spelet, men det har givetvis en påverkan på publiken och hur den reagerar. Om de första tio av en match består av att Niklas Andersson, Jonas Johnson och Tomi Kallio leker med puck och motståndarna i panik kämpar för att inte släppa in ett tredje mål, ja då kommer publiken givetvis att ryckas med. SHL är jämnare än någonsin idag och att återskapa det som var är svårt, om inte omöjligt. Men. Jag vill slänga med ett men. Den inledande pressen. Det artisteriet som presenterades. Hittar man det igen, eller något som liknar det, då kommer det givetvis att bidra till stämningen. Han må vara underbar men när Rosse kommer i ett friläge blir man knappt upphetsad.

Till sist

Jag kan absolut ge Mats Grauers att frågan om klapporna är en kulturfråga. Men när han vill vifta bort det som sådan viftar han också bort det symboliska och i förlängningen praktiska som kulturen innebär. Vilken kultur vill vi ha i Scandinavium? Ska det vara den som slentrianklappar med sitt pappersark som ändå låter högt, eller ska det vara den som brutalskriker ut sina känslor och får Scandinavium, motståndarna och Göteborg att skaka i sina grundvalar?